Oh, så jag föraktar dem som från soffan, läktaren, skärmen kastar skit på och klagar på och tycker om den person som försöker göra något. Så många finns det som pekar ut misstag hos andra, men som gör inget eller lite själv som kan innebära misstag eller misslyckande. Så många som dömer andra.
Det förblir det bästa talet någonsin i mina ögon, och särskilt nedan passage, då Theodore Roosevelt i Versaille 1910 höll det som kom att kallas talet "The Man in the Arena".
Jag är på en resa nu, i mitten av eller kanske sista tredjedelen av mitt liv. Jag ska inte undvika det svåra och riskabla. Jag ska tycka, sträva och vilja. Jag ska kasta mig in i författarskapet och låta det höras, jag ska skala min kompetens inom sportens värld och försöka stå på pallisaden för det jag vill och tror på där. Jag ska synas och höras och inte undvika.
It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows the great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.