Jag har nätter när rymden tycks vråla mot mig. När allt jag ser är den svarta evigheten därute och hur snart mitt lilla liv är över. Jag har varit nära att slukas av denna känsla. Jag har nog slukats av den i stunder, då jag så oerhört klart har sett livets tragik, obetydlighet och den hjälplöshet alla människor lever i. Vad är allt av detta? Varför orkar jag leva?
"Sometimes even to live is a sort of courage." / Seneca