Jag älskar det episka. Hjältemod. De där som står över oss andra i mod och handling. Jag avundas det tror jag. Drömmer om att vara likadan kanske. Som del av drömmen om att fylla livet med maximal mening och värde. Det finns ju få toppar som kräver riktigt, fysiskt mod att erövra för människan idag och det är väl inte dessa handlingar som jag söker eller borde drömma om. Men mod kan ändå inspirera då jag tar mig an 2026 och resten av livet. Därav nedan svenska hjälte.
Bernard Von Liewen, av friherrliga ätten nr 45, född 1651, deltog i slaget vid Lund. Under ett uppehåll i slaget rusade plötsligt en dansk kapten fram mot Livgardets II. bataljon och utmanade dess chef, majoren Hastfehr, till tvekamp. Som denne nästan var den ende kvarlevande av Livgardets högre befäl antog von Liewen för att icke blottställa honom utmaningen.
Efter en kort fäktning störtade dansken genomborrad till marken och med den slagnes värja som segertecken återvände von Liewen till sin truppavdelning under den svenska härens högljudda bifallsyttringar.
1696-07-25 blev von Liewen chef för Dalregementet och samtidigt generalmajor av infanteriet. 1698-07-04 befordrades han till generallöjtnant av infanteriet.
Han bevistade övergången över Düna 1701 och förde jämte Magnus Stenbock i slaget vid Klissow 1702 befälet över centerns första linje. 1703-04- 14 utnämndes han till general av infanteriet.
Under belägringen av Thorn träffades han vid konungens sida av en 3-punds falconetkula, som bortslet hans högra ben. Han avled efter någon timme, balsamerades och lades i en kista, på vilken Karl XII själv lade på locket. Svensk hjälte.