Jag tänker så lite som möjligt på det - den dagen det närmar sig slutet på riktigt. Jag jagar nu skapande, görande och upplevelser efter många år av att stilla iaktta åren gå förbi, utan att något extraordinärt skedde, som Bukowski skrev.
Men igår kväll såg jag ett inlägg om en cancersjuk ung kvinna och i kommentarsfältet skrev någon nedan vers från Matthew 11:28-30:
Come to Me, all you who are weary and burdened, and I will give you rest
Han erbjuder "vila för era själar"; sinnesfrid, befrielse från skuld och andlig tröst. Jag är ingen Bibel-läsare och kanske missförstår jag retoriken om "hopp" men något fick mig att känna en liten trygghet, ett "hopp" om att jag kanske ska komma att vara nöjd den dagen. Den känslan har jag aldrig haft innan. Hopp.
Under tiden ska jag maximera möjligheten att det är det jag ska känna genom att skapa, skapa, skapa.