Nuet är det enda vi faktiskt äger. Det förflutna är redan borta, och framtiden har vi aldrig ägt - den anländer bara som ett nytt nu, ett ögonblick i taget.
Stoikerna, som Marcus Aurelius, menade därför att döden inte kan ta vårt förflutna eller vår framtid ifrån oss. Den kan bara avbryta det ögonblick vi lever i när den kommer. Det är därför de övade sig i att tänka på döden - inte av dysterhet, utan för att påminna sig om att livet pågår nu.
Det slösade livet handlar inte om att få för få år, utan om att vara frånvarande från de år man fick. Att alltid vänta, oroa sig eller minnas - i stället för att leva. Mod, kärlek och närvaro går inte att skjuta upp till i morgon. De finns bara här.